När jag kom till flygplatsen i Kambodja blev det lite strul med visat. Jag var den sista som kom igenom och den sista att ta min väska. Tror att de stängde flygplatsen för dagen efter det. (Flyget var en timme försenat pga duggregn i Kuala Lumpur.)
Men jag hittade en finska utanför och så delade vi en tuktuk. Jag hoppade av först och hon åkte vidare. Sen kom jag till hostelet och de visste inte att jag skulle komma. Efter många om och men fick jag en säng i en sal med 11 sängar. Ensam. Hostelet var helt öde och jag kände med en gång att det inte var det jag ville.
Det finns en markant skillnad mellan att vara själv och att vara ensam. Att vara själv är inga problem. Det är rättså skönt. Men kombinationen att vara ensam och att vara i ett land där man inte hittar eller vet hur man tar sig fram ledde till att ångesten kom krypande. En ångest som jag i Sverige lärt mig hantera 9,8 gånger av 10 men bara 8 gånger av 10 i Asien. Alltså visste jag att jag var tvungen att ändra min situation medans tid fanns.
Jag kollade på internet efter hostel i närheten och hittade två inom gångavstånd. Det finns antagligen många fler att välja på men när jag lite snabbt läste på förstod jag att det definitivt skulle finnas andra människor på de två. Så jag gav mig ut i förkvällen och letade.
Jag hittade båda två och det är partyställen med andra resande. Jag gick tillbaka till det första stället och såg att en tjej, som var danska, gick ut och började gå gatan ner. Jag gick ifatt henne och frågade om jag fick ställa en konstig fråga. Det fick jag och sen käkade vi kvällsmat tillsammans och bestämde oss för att åka till Angkor Wat och se soluppgången morgonen efter.
Jag kom sen tillbaka till mitt hostel, som jag tänkte spendera en natt på och sedan byta till det andra dagen efter. Jag hittade ingenstans där man kunde tända lampan men jag fick igång fläkten och somnade till slut. Larmet stod på 03.50 för att hinna möta upp danskan och åka till rätt ställe. Kl. 03.35 tänds alla lampor i taket och in kommer två män. En som sitter i receptionen på hostelet och en som såg ut att vara en taxichaufför eller liknande. Taxichauffören la sig i en säng och somnade och den andra gick iväg. Lamporna var fortfarande tända och där och då fick jag nog. Jag tog mina färdigpackade väskor och checkade ut (bara det var en process för mannen i receptionen förstod inte alls vad problemet var) och gick till mitt nuvarande hostel och checkade in. Sen väntade jag 10 minuter innan danskan kom och så åkte vi iväg.
Jag inser att det låter mycket värre än vad det var i det tidigare inlägget. Jag skulle ju ändå upp mitt i natten så på ett sätt passade det bra.
Igår var det poolparty. Jag kom fram till tre saker. 1: på poolpartyn ska man inte vara nykterist. 2: på poolpartyn ska man vara yngre än nästan 25 år. 3: på poolpartyn ska man inte vara i ett förhållande.
Den danska tjejen hånglade med en australiensare. Minst tre personer sov inte i sina egna sängar i natt. Två personer i sängen inte långt från min ”rumlade runt” (han hade en anka tatuerad på vänster skinka). I morse kom en tjej in och pratade högljutt om att hon behövde ett dagen-efter piller. Bör kanske tillägga att jag är i ett rum med 16 st. våningssängar, dvs. 32 personer.
Jag, danskan och australiensaren åt brunch ihop och jag känner mig lite som tredje hjulet och imorgon åker de båda till Vietnam.
Kambodja har än så länge inneburit många nya erfarenheter och har inte alls blivit som förväntat. Men ångesten är i alla fall åter nere på en hanterbar nivå.
hmmm ….